Spegel spegel på väggen där
Har du någonsin varit med om den där känslan, när du ligger i sängen, du vet att du sover, men samtidigt är det som att din hjärna är klarvaken?
Tankarna flyter varken snabbt, eller långsamt, utan det är som att tiden är ett vakuum. I detta stadie, så finns det ingen oro, inga måsten, utan det enda som finns är en själv och sina tankar.
Detta skedde mig på semestern i Skagen för ett par veckor sedan. Vi bodde där i den minsta av stugor, men som om det var en oas. Så där på natten, med hallonbuskarna och dess dofter utanför fönstret så hamnade jag i det där stadiet. Jag blev ett med mina tankar, ställde mig själv frågor och benade ut svaret. Sakta men säkert.
Den viktigaste frågan jag ställde mig var varför det känns som att jag ibland har en spärr inom mig. En inneboende rastlöshet som inte får släppas ut, för då kommer något hemskt att ske.
Det var just där och då i det stadiet som jag i mitt minne kunde greppa en anledning till varför denna spärr finns. Rädslan av att bli ifrånsprungen. För den som någon gång har varit med om att bli utelämnad ifrån en grupp eller relation utan att det finns ord som förklarar varför, då vet ni hur den känslan är. Den sätter sig i magen. Det är som en klump, fastsvetsad som ett minne om att aldrig igen bli frånsprungen.
Men hur mycket jag än har tränat, eller hur mycket jag än har ätit, eller inte ätit, så har klumpen alltid varit kvar. Rädslan satte sig där i min mage och sitter där än. Men bara det att jag nu har synliggjort den till en befriande känsla. För då kan jag lära känna den. Se när klumpen är anledningen till att jag äter den där extra mackan. När klumpen får mig att inte lite på min magkänsla.
Det var ingens fel när jag var liten att jag fick känslan av att bli ifrånsprungen. Det var bara jag som person som råkade tolka det så.
Det sägs att magen är sammankopplad med hjärnan och att det finns hjärnceller även där. Dessa har kvävts av klumpen. Men redan nu märker jag skillnad. För mitt sätt att försöka kväva klumpen har varit genom mat. Jag har alltid ätit det där lilla extra onödiga och sen haft dåligt samvete efter. Som ett sug i magen som aldrig försvinner. Jag ville kväva klumpen, men den kvävde istället mig.
Redan nu njuter jag istället av all mat jag äter. Utan ångest, men med medvetenheten att jag inte behöver äta allt. Tvärtom så börjar jag få tillbaka mitt signum. Min magkänsla. Min själens ro.
Så om jag får ge dig som läsare ett enda råd. Ta dig ibland tid att reflektera. Lägg dig i din säng. Se till att vara ostörd. Stäng av alla ljud, telefoner eller annat du vet kan störa din medvetenhet. Blunda. Fokusera på inget annat än dina tankar. Låt dom komma, låt dom gå. Iaktta dom, men låt dom vara som dom är. Dina och ingen annans. Dom kan aldrig skada dig i detta stadie. Dom bara är. Orörda.
Det är dessa tankar som är du. Din riktiga spegelbild. Den har blivit verklighet av allt det du har tolkat från dina medmänniskor sen du var barn. Men den är endast sann för dig själv. För dom du möter i det verkliga livet, ser på dig utifrån sin skapade spegelbild. Sina tolkningar.
Och ändå gör vi allt för att dom runt om oss inte ska se vårt riktiga jag. Jag erkänner. Jag är fortfarande ibland rädd att bli frånsprungen. Men när jag nu får den känslan, då springer jag inte efter. Jag flyr inte till något. Jag bara iakttar. Ser min inre spegelbild exakt för den jag just då är.
I min nästa text vill jag ge tips på hur du från att ha identifierat din spegelbild, till hur det är möjligt att ändra den. För det går. Alltid. Oavsett.